ÅRHUNDRADETS MÅNADER.

Programförklaringen i LysKOM, 4 december 1999:

"Kommittén kommer under tiden 4-15 december att kungöra sina nomineringar i tävlingen om århundradets månad. Den sista av dessa dagar kungöres den definitiva vinnaren.

Bedömningarna vilar på Kommitténs protokoll, egna anteckningar och minnesbilder, samt vissa kontroller i Raoul Iseborgs standardverk om 1900-talets väder.

Jag vill på förhand besvara de väntade invändningarna om den starka koncentrationen till århundradets slut. Den ligger i sakens natur. De sista månaderna har haft längst tid att förbereda sig. De har kunnat spela på tidigare månaders resultat."

ÅRHUNDRADETS JANUARI - 1989

Månaden tjuvstartade på julaftons kväll 1988. I ett huj var snön borta. Hela januari präglades av torrt men blåsigt väder, en mycket stark och stadig västan. Jag sprang kilometerlånga kvalitetspass mellan campingplatsen och en banvaktarstuga och tidsskillnaden mellan de båda riktningarna var 20 sekunder minst.

Flera dagar kunde eftermiddagstemperaturer nära +10 konstateras. Månaden hade inte en enda frostnatt. Detta var (om minnet inte sviker mig) den första månad som belönades med betyget 10 i dåvarande Linus-KOM.

Givetvis föll ingen snö. Vårt första möte med snö det året var i juli månad i Drei-Zinnen-området en bit norr om Cortina d'Ampezzo.

Efter de katastrofala vintrarna 85-87 och den betydligt vänare 88 kändes detta som ett definitivt genombrott. Även om den följande vintern också var mycket mild blev det inte riktigt så; likväl betydde denna månad oerhört mycket för många kreativa människors livs- och skaparlust. Dess historiska betydelse är obestridlig.

ÅRHUNDRADETS FEBRUARI - 1961.

Vintern 1961 har av mig många gånger omtalats som den "klassiska". Den visade väg och klargjorde att ondskan inte är en nödvändighet. Med frimodigare och mindre slentrianmässiga föreställnngar om årstidernas innehåll skulle den mörka årstiden praktiskt taget årligen få ett vänare förlopp.

Jag var 16 år. Jag kommer inte ihåg exakt när snön försvann, plötsligt och till synes definitivt. Jag älskade att cykla och de första längre turerna i de tre Hässelbyarna samt Skälby, Barkarby och Jakobsberg betecknade för mig alltid vårens entre. Väglaget avgjorde.

Jag hade en Monark Ultra Lyx med treväxlat Sturmey-Archer-nav, som jag sparat ihop till genom att springa runt hela Västerort med blomsterbuketter.

Jag minns hur jag i den backiga Villastaden sökte upp utsiktsplatser där jag stilla kunde begrunda den nakna terrängen i kvällsljuset under de fortfarande korta dagarna. Jag vande mig fort vid att det kunde se ut så och lärde mig älska barmarksvintern.

Det höll sig genom februari och mars. Vid påskferiernas inledning föll snö. Den gick inte att ta på allvar. De följande dagarna var gnistrande soliga och varma, en jublande bekräftelse.

Kanske mars var ännu finare. Men februari visade vägen och måste belönas för sin pionjärgärning.

ÅRHUNDRADETS DECEMBER - 1974

Det finns sällan något gott att säga om december, speciellt inte i Linköping. När den första snön fallit och ännu ligger tunn över slätten drar vinden över och skapar en tundraliknande atmosfär som inte ens den mest rabiata vinterälskare kan bifalla.

Vi har haft åtskilliga gröna jular, men få gröna decembrar. Ofta har kyla och blask omväxlat med varandra i alldeles fel rytm. Knappt har is och snö smält så kommer kylan tillbaka, innan vattnet hunnit rinna undan. Cyklisterna faller som käglor, endast de mer virtuosa står som spön i backen.

En konsistent varm och befriande december är svår att uppbringa. I Kommitténs arkiv finns dock speciellt en, 1974.

Denna december ingår i en glansepok av snöfattiga och milda vintrar i 70-talets början. Vi förleddes att tro att ondskan var slutgiltigt besegrad. Precis som freden strax skulle segra i Vietnam.

77 års grymma och utdragna vinter satte stopp. Vi har lärt oss ta varje snöfri och blid vinter som en befriande uppenbarelse.

ÅRHUNDRADETS MARS - 1973

Mars är ju sista vintermånaden och ska låta oss ana våren mot slutet. Det kan bli skiftningsfrika förlopp, hoppfulla genombrott avbrutna av svidande bakslag. Det anmärkningsvärda är det stora antal marsmånader som brutit detta nervpåfrestande mönster.

En av flera fina mars, 1973 års, tar likväl priset. Denna vinter var den första i en rad fina barmarksvintrar på 70-talet. Ett och annat snökorn föll och räckte till skidföre exakt en dag - jag skrev inte ett dygn! - vilket fick fanatikerna att vallfärdas till Vidingsjö.

Mars var dock mycket fin och bjöd, likt en annan klassisk mars, 1989, på sommarliknande temperaturer kring vårdagjämningen. Vi åkte ut en eftermidag i Gunillas blå Volkswagen, mot Vreta Kloster, förbi Berg och vidare ett stycke mot Stjärnorp. Där fanns fina torra ängar. Vi valde ut en, gick ut en bit och lade oss på rygg, klentroget påklädda, och utbytte tankar om världsgåtorna.

Runt kring oss hoppade yrvakna nyckelpigor kring i det blekgula gräset. Just nyckelpigorna kommer jag ihåg, just denna mars och ingen annan. Det avgör saken i knivskarp konkurrens från en handfull andra förtjänta mars.

ÅRHUNDRADETS APRIL- 1990

April är väl minst lika omväxlande, inom månaden eller från år till år, som mars. Som nödvändig relief till ett par fina april kan det vara värt att påminna om de båda hemskaste.

Den ena är 1966 som avslutade den längsta vinter jag varit med om. Snön låg klistrad i backen praktiskt taget hela månaden. Långa tider trodde vi att begreppen vår och sommar var avskaffade. Mot slutet blev det mildare. Den 28 var äntligen snön borta. 1 maj var det 20 grader varmt.

Den andra är 1995, den enda som Kommittén övervägt att döma till kvarsittning. Vem minns inte den helg, med temperaturer långt över 20 grader, som bara några dagar senare byttes mot snö och blask i oangenäma och allt genomträngande proportioner. I Stockholm låg snön kvar rentav över Valborg. Jag minns ty det var min moders 80-årsdag.

Till de fina månaderna hör april 1993 som gav oss årets varmaste dagar överhuvudtaget. Likväl måste de stå tillbaka för 1989 och 1990, de enda år jag upplevt lövsprickning före Valborg. Av dessa har 1990 ett litet övertag i Kommitténs minne och anteckningar.

ÅRHUNDRADETS NOVEMBER - 1999

"Minns i november" heter det i visan, men vem minns november? Det är den mörka månaden då tankarna nästan alltid befinner sig i någon annan årstid. Man drömmer tillbaka till den nu mycket avlägsna sommaren och börjar fundera över aktiviteterna under nästa, som inte alls känns så långt borta.

Oftast är november en karaktärslös månad. Tillochmed katatroferna är sällsynta. En sådan var 1998 som erhöll betyget ett på Hackmanskalan, i hexameter. En annan, med vissa komiska poänger (såhär efteråt!), var 1995, med tidigt vinterväder kring den 6, och den fabulösa stormen den 17; 35 cm snö i Linköping, över 50 cm i drivorna, massiv trädfällning i Valla- och Rydsskogarna.

Så blekt är minnet att jag måste gå till Iseborgs bok. 1986 var en av de varmaste. Året surfade på värmeöverskottet från september och oktober. Vinden, som annars är Slättens gissel, antog komiska proportioner under dessa sista dagar. Det var roligt att blåsa av vägen med cykel och allt.

1986 får skylla sig själv, ty även en mild november ska ha så mycket karaktär att man minns den efteråt. Det är skönt att kunna belöna en modern månad. Gnället om att allt var bättre förr har aldrig varit Kommitténs stil.

ÅRHUNDRADETS MAJ - 1993

Maj månad är uppvaknandets tid där jag bor. Alla går ur ide, utegrillarna gå varma och det är full rulle på fotbollsplanerna. Det är en kort blomstringstid, redan i juni är det dött och det blir aldrig riktigt samma intensitet när studenterna vänder hem i augusti. Det jublar mer om födelse än om död, kanske.

En och annan katastrof har man kanske upplevt men förträngt. Ett snöfall i maj är ofta något man skrattar åt, det går inte att ta på allvar.

Det är lätt att räkna upp strålande majperioder i t ex slutet av maj 89 och 96 med upp till 30 grader. 1990 sprang jag studenternas halvmara tidigt i maj i 27 grader. Jag hade hatt och extra vätska i bälte men fick ändå krampkänning vid varvningen. Jag sprang andra varvet fem minuter sämre än första. De öppna passagerna på asfalt var tryckande. Härligt väder för alla utom oss som sprang!

Den viktigaste majmånaden är dock 1993. Det fina vädret från slutet av april fortsatte, här som på kontinenten. Trots kyligt och mulet väder kom jag att få perfekta snöförhållanden på en 16 dagar lång vandring från St. Anton (Österrike) till Poschiavo (Schweiz) med en liten avstickare till Italien. Den följdes av en 10-dagars-tur i Aostadalen, med 8 pass över 2700 meter, alla utom ett (Col Maltra, 2900) snöfria. Dessa utmärkta förhållanden grundlades under maj månad. Även i Sverige tycks själva sommaren ha varit av ett slag man helst glömmer.

ÅRHUNDRADETS OKTOBER - 1995

Oktober är ofta en fin månad, med stor variation. Den ideala oktoberdagen spänner över tre årstider, från frostig morgon till strålande solig eftermiddag. Det var fattigt med det iår, även om månaden slutade fint. Den åkte också snålskjuts på en extremt varm september. Kommitténs badrekord, 17 september, blev inte långlivat. Sista doppet i Skiren var den 4 oktober.

Enstaka katastrofer kan jag erinra mig. Det kom snö och kyla i senare hälften av oktober 1974. I slutet av oktober 88 var det riktigt kallt ett par dagar, men vintern förtog sig tydligen på denna tjuvstart.

Brittsommar hör till bilden. Den har kommit av sig några av de senaste åren. Det ska vara som några dagar 85 vilka gav oss den sommar vi aldrig fick på ordinarie tid. 1 oktober 86 var ocksåen mycket fin dag, 20 grader varmt. Jag sprang till Vikingstad och hem den dagen, c:a 26 kilometer, en underbar vända trots starka hungerkänslor vid allén mellan Lagerlunda och Frössle.

1995 verkade brittsommaren evig. Det är den enda oktober jag kan minnas som erhållit en tia på Hackmanskalan. Den är därför även århundradets oktober.

ÅRHUNDRADETS JUNI - 1992

Juni är den månad vi tar för given. De tre föregående månaderna präglas ofta av motsättningar och kamp mellan konkurrerande årstider. I juni ska det ha satt sig. De första soliga morgnarna under årets ljusaste månad känns sommaren evig, den har aldrig ens varit borta.

Likväl kommer månaden ofta bort i praktiska bestyr. Vårens arbete ska avslutas, höstens arbete planeras, pengar ska växlas och biljetter beställas inför semestern. Ur den synvinkeln börjar sommaren ändå kring midsommar. Det är också först då vi får pålitliga vinkar om sommarens förlopp i övrigt. 1991 hade en fasansfull juni, som gav det sämsta snöläge jag upplevt i Alperna. Men när jag väl kom dit kom också värmen. Under 27 vandringsdagar hade jag mindre lysande väder kanske 3.

1992 var en lysande juni som jag minns med både vemod och glädje. Det var den sommaren som Parkinson slog klorna i min mors livskamrat Stig Jonsson. Man dör inte av Parkinson, utom på omvägar. Sjukdomen gröper ur livslusten. Stig dog i januari 1994.

Jag, och min mor, förstod att det kunde gå så. Den vemodiga insikten förenades med oväntad styrka. Vi som granskat vädret i decennier vet dess ofta avgörande inflytande över människornas psykiska uthållighet och livskraft.

ÅRHUNDRADETS SEPTEMBER - 1999

Trivialt.

ÅRHUNDRADETS JULI - 1959

Somrarna 55 och 59 gällde länge som de klassiska. Det dröjde så länge till nästa, som var 69. Dessutom var jag i USA och jammade bluegrass i två månader så jag fick vänta till 75.

55 var sista sommaren på kollo, i Söderbärke i Dalarne. Sen trodde jag att jag var för gammal, men min moder snokade reda på ett KFUM-läger i Brevik nära Stegeborg, alltså vid Slätbaken. Hon var nog väldigt trött på mig och det var säkert ömsesidigt. Man ska vara trött på föräldrar, även om man bara har en, när man är 14 år.

Av denna månad, eller om det var tre veckor, minns jag bara ihållande värme, sol, sol, sol, och regn och åska en enda kort natt med en märklig sorts blixtar som jag aldrig sett förr eller senare. Jag gick i något slags dvala och gjorde egentligen ingenting, utom att sola och bada, första gången för mig i bräckt vatten. Jag kanske klinkade lite nybörjargitarr. Jag hade spanskböckerna med, men det blev inte mycket läst. Jag har aldrig så utan blygsel utövat vad italierna kallar dolce far niente. Idag kan jag säga att solen är en piska - det är synd att arbeta när vädret manar till lättja och njutning.

Den viktigaste aktiviteten var förmodligen att ha ihjäl getingar. Luften var full av dem. Vi ställde ut bunkar med koncentrerad saft och getingarna låg i drivor. Smällde man ihop händerna på måfå i luften hade man ihjäl en geting, det gällde bara att slå på rätt ledd. Stungen blev jag först på sommarlovets sista dag i Trollbäcken där Stig hade hyrt ett hus över sommaren.

Jag tror det jag minns bäst av denna klassiska juli (augusti var lika fin den) är att det bara höll på. Under några korta sommarveckor var livet evigt.

ÅRHUNDRADETS AUGUSTI - 1997

Augusti är kungen bland månader. Jag är född den 23 augusti 1944, på rötmånadens sista dag.

Sommaren gör ofta en sista offensiv framryckning, med blixtrande värme, i månadens första hälft. Detta är ju också strax efter sommarens egentliga medelpunkt.

I spåren följer spektakulära åskväder och tyvärr emellanåt även skyfall. Vissa augusti har emellertid på ett anmärkningsvärt sätt brutit även detta mönster. Iseborg rapporterar 17-18 kanonaugusti under 1900-talet, några dock av lokal art. Fem av dessa inföll under 90-talet. (1997 ingår inte i Iseborgs bok, som slutar med 96).

Ur kontinental synvinkel är augusti inte helt optimal. Italienarna talar om ferragosto, järnaugusti. Alla tycks ta semester och det blir trångt i bergen. Jag erfor detta i Dolomiterna 1988. Vädret är oftast extremt varmt och soligt med enstaka vredesutbrott som dramatisk kontrast. Just 88 var jag i Alta Badia. Granndalen Gröden (Val Gardena, Val Gherdeina) drabbades en natt av en Windhose, en krock mellan varma och kalla ömsesidigt inträngande luftmassor. Vindstyrkorna nådde som mest 300 km/tim. Tak flög bort, bilar lyftes till andra platser och hela skogspartier fälldes.

Jag hade tänkt mig min 50-årsdag i Italien, men 23 augusti är i slutet av den hektiska högsäsongen. Det var också väl långt och för nära terminsstarten. Jag valde Jotunheimen istället. Det är 13 timmars hemresa med buss och tåg. Precis när jag kom dit tog rekordsommaren slut. Det var dimma och duggregn åtminstone halva dagen fem dagar av sju. Två var gnistrande vackra. En av dem var 50-årsdagen.

Men säsongsförlängaren var upptäckt! Man kan semestra i augusti utan att bli nedsprungen - Jotunheimen är oftast überlaufen, men trafiken är från den 15/8 ungeär på halvfart.

1997 avbröt jag en kontintental vandring nära Nice. Min hälsena, som senare opererades, gjorde för ont. Jag valde i juli det lättaste som går, nämligen Jämtlandsfjällen, utan tält. Norden började bli ett seriöst alternativ.

I slutet av juli kändes hälen bättre. Det började rycka i benen på nytt. Efter en del hattande bestämde jag mig för ännu en nordisk tur under de två första veckorna i augusti. Det blev Rondane (5 dagar, mycket folk och inte så spektakulärt)) och Dovrefjell (7 dagar, kanon). Jag hade gråväder en dag, duggregn en och gnistrande vackert 10. Att gå i fjäll är att sätta månaden på ytterst svåra prov. Augusti 97 klarade provet med glans. Detta var den finaste fjällsommaren i Norge på över 60 år.

Augusti 1996 belönades med en tia på Hackmanskalan. 1997 hade en kvalitet extra, genom svårighetsgraden och den välkomnande och rikt varierade naturen i Dovrefjell. Jag tältade bekymmerslöst på höjder kring 1300 meter, vilket är ett mycket närgånget sätt att umgås med naturen.

Kommitten verkställde sitt badprov den 31. Ännu en vecka in i september badade vi, sen kom det av sig av professionella skäl. De väntade åskvädren och skyfallen stannade hövligt i kulisserna och väntade med sin entré till början av september. Ignoranter med kort minne talade om "höstrusk". En del begriper ingenting.

Mina damer och herrar:

Denna dag, den 15 december 1999, har Kommittén beslutat att till

Århundradets augusti,

tillika

Århundradets månad,

alla kategorier, utropa

AUGUSTI 1997

Åter till hemsidan